Berlin, Tyskland. 3 november 1944.
Kära Bruno!
Jag är väldigt ledsen att det slutade som det gjorde i julas men jag var tvungen att berätta vad jag tyckte. Vi alla blev upprörda på julafton men jag behövde få ur mig vad jag tyckte eftersom jag verkligen inte tycker att din far arbetar med bra saker, det han arbetar med är verkligen förskräckligt. Jag tar på mig skulden för att han blev som han nu är eftersom när din far var liten reste vi runt mycket. Jag sjöng ju på olika platser och jag har förstått att det kanske inte var den bästa barndomen man kan få. Jag förstår att han hade fått en bättre barndom om vi hade bott i ett hus med tomt där han hade kunnat vara ett vanligt barn men jag kan ändå inte acceptera det han arbetar med, det är så förskräckligt! Jag vet inte om du har fått reda på vad din far arbetar men jag kommer att berätta det nu.
Din far arbetar med att utrota alla judar, att döda dem. Din far och Furien arbetar tillsammans, Furien är ledare för det här hemska. Det är Furien som är ledare och bestämmer hur de ska dödas. Judarna får bo i ett hus tillsammans och arbetar väldigt hårt hela dagarna. Vissa arbetar till de dör men andra blir gasade ihjäl. De tror att de kommer få gå in i ett rum och duscha, men när de kommer in och dörren stängs efter de får de inte duscha. Då kommer det ut en väldigt mycket gas som gör att judarna inte kan andas och dör. Detta är verkligen förskräckligt och jag kan verkligen inte vara stolt över vad din far arbetar med! Din far är en bra människa innerst inne men detta kan jag inte vara stolt över och säga att det här är min son, han arbetar med att utrota judar!
Här i Berlin är det tomt utan er och jag saknar verkligen att spela upp pjäser med dig och Gretel. Jag mår dåligt över att inte träffa er ofta och över det som hände på julafton men jag ångrar inte att jag sa ifrån eftersom jag vill stå upp för vad jag tycker, det är så förskräckligt det din far arbetar med! Jag har slutat att sjunga också. Det är inte lika roligt längre. Jag känner att det var bäst att sluta sjunga tills vi kommer överens igen och kan träffas och ha det trevligt tillsammans. Jag hoppas att vi träffas snart igen, jag saknar dig och Gretel mycket! Jag hoppas också att du använder ditt förnuft och arbetar med något bra i framtiden, så att jag kan fortsätta vara stolt över dig!
Din kära farmor!
Du har valt att låta farmor berätta hela sanningen utan omsvep och jag kan inte göra annat än tycka ännu mer synd om Bruno som ju trots allt bara är nio år. Det känns som en tolkning av farmors personlighet som ändå kan vara rimlig eftersom hon är en ärlig sanningsägare även om jag kanske tänker att hon med sin kreativitet kanske skulle kunna uttryckt det på ett sätt som samtidigt kunde ge Bruno lite hopp.
SvaraRaderaDet där med duscharna är jag inte helt säker på att folk i allmänhet kände till vid den här tiden i Tyskland.